Jag är ny som suppleant i styrelsen och vill gärna presentera mig.

Berit Stridh heter jag, är 58 år gammal och bor på Orust.

Mitt första intryck av fjording fick jag på Liseberg. Där visade Furuviksbarnen upp sig när jag var liten och en sommar fick man rida barbacka runt, runt på en liten bana. LYCKA!

Sedan kom Kurre in i mitt liv. En stor, kraftig och jättesnäll valack i Mölndal. Stammen vet jag inget om, men han gillade att ånga fram i skogen och hoppa terränghinder. Därefter har fjordingarna funnits i mitt liv, av och till. Norma till exempel på Tjörn. Hon gick ensam i en hage hela somrarna och gjorde ingenting. Men jag och min sommarkompis, optimistiska fjortisar, red barbacka, borstade och pysslade med denna lätt feta dam, så i slutet av sommaren var hon riktigt trevlig.

Som vuxen flyttade jag till Orust med man och dotter. Då hade jag inte ridit på länge, men hade turen att få låna en liten fjorddam som hette Polly. Henne minns jag mest för att hon inte skrittade utan studsade fram.

Sedan kom Linnea in i mitt liv. Min dotter nummer två hade hunnit börja i förskolan. Hon heter också Linnea och det var genom henne jag träffade Lotta Jorfors Olsson som fött upp och ägde fjordLinnea.

Jag fick låna Linnea och har sällan skrattat så. Då kunde jag fortfarande rida barbacka och vi hoppade små hinder i skogen. Linnea bockade, men så behagligt att det var som att sitta i en gungstol. Linnea fick till och med bo hos mig en sommar och hela familjen älskade henne.

Lotta och jag är överens om att fjordingar luktar godare än andra hästar och nu finns det fjordingar i hennes stall igen.

Jag köpte nämligen en till mig själv i 50-årspresent från Inger Davidsson. Mimosa kom till oss som ett och etthalvt-åring och fostrades hårt av kloka Linnea.

Linnea är borta nu och Mimosa har hunnit bli tio år. Herregud vad tiden går!

Det är inget som varit besvärligt med Mossa, som jag kallar henne. I början var vi ute och gick med repgrimma i trafiken och Lottas dotter Emma fick sitta på henne när hon blev dags.

Sedan har hon burit mig och hon är en pärla att rida även om jag bara rider i skogen. Hon är alltid villig och glad och har varit väldigt frisk. Numera när mina knän är usla och väntar på operation, står hon blick stilla medan jag klättrar upp med hjälp av trappstege.

Förra sommaren åkte vi till Josefin Blad och betäckte Mossa med Caspian. Stackars Caspian fick kämpa bra för att få till det med den bakutsparkande Mossa, men det lyckades när tiden var inne.

Fölet, eller det som skulle bli, såg jag första gången på ultraljud på 19:e dygnet och sedan var det bara att vänta. Jag åkte till hagen klockan fyra på morgnarna den sista veckan och kvällen före Kristi himmelsfärdsdag bestämde jag mig för att stanna i hagen.

Liggunderlag och sovsäck under en blommande vildapel är inte det sämsta. Lite kallt kanske, men det gav en inblick i hästarnas hemliga nattliv.

På morgonen var det dags och jag fick själv ta emot lilla Ingvild och höra hennes och Mossas första kontaktskapande gnägg. LYCKA!

Efter det har jag tjatat hål i huvudet på hela bekantskapskretsen om hur ljuvliga och fantastiska och roliga fjordingar är. Nu är Ingvild redan nio månader gammal.

Herregud vad tiden går!

Men jag då? Jo, jag är journalist och frilansar hemifrån. Kanske kan jag lyckas peta in lite text om fjordingar i olika sammanhang. Lovar att försöka i alla fall.

Vi måste marknadsföra denna fantastiska ras, jag kan inte alls förstå varför det inte går fjordingar i varenda hage. De är ju bäst!

Vi hörs

Berit

2010-02-22